november 21, 2005

välsignade mute-knapp!

Jag tackar Gud för mute-knappen.

Det finns ingen knapp i mitt hem som jag uppskattar mer än mute-knappen, den som stänger av ljudet på TV:n.

Så fort det dyker upp en kvinna som kan få sina läppar att fladdra på ett skickligt sätt men där det samtidigt strömmar ut en massa förvirrat och omdömeslöst ljud, så rycker det omedelbart till i mitt högra pekfinger och jag trycker på mute-knappen.

Det är så jag bevaras i min inre frid.

Ni vet, det är ju så att TV bolagen har bestämt att visdom, kunskap och omdöme är inte det som ska avgöra om någon ska få framträda, utan det är också så att helst ska lika antal kvinnor som män få framträda, allt enligt den politiska jämställdhetsfilosofi som råder just i dag.

Men vi erbjuds en underbar möjlighet att protestera mot detta vanvett, och det är att stänga av ljudet så fort dessa kvinnor börjar öppna sina munnar. Och just det gör jag mycket ofta. Så fort t.ex. sådana som Lotta Gröning (s),
Yvonne Ruwaida (mp), Inger Segelström (s), Ulla Hofman (v), Birgitta Ohlsson fp), Ursula Berge (s), Carolina Crook (biskop), öppnar munnen så trycker jag på den välsignade mute-knappen.

Sen måste jag ju dock titta på deras läppar, för så fort de stängs och en man börjar tala sätter jag på ljudet igen.

Ibland har jag drömt otäcka mardrömmar om att mute-knappen inte fungerar och jag trycker och trycker men inget händer och jag håller på att bli tokig av allt tanklöst och virrigt tjatter som strömmar ut ur TV:n.

Men jag vaknar, och jag ler.